Cirkus, Edsåsdalen

Södra Årefjällen är området som sträcker sig från Undersåker och Edsåsdalen i norr till Vålådalen i sydväst. Området består av jordbruksbygder, skogsmark och vidsträckta fjällområden.

Här ligger välkända fjällorter som Edsåsdalen, Trillevallen, Ottjö och Vallbo. Undersåker är den största byn och här hittar du även offentlig service, skola, förskola och matbutik och så vidare. Det här är också en bygd med många kreativa näringar.

I Brattland, i inredningsbutiken 76 Kvadrats gamla lokaler sjuder kreativiteten. Här verkar numera tre olika outdoorföretag i symbios med varandra. I periferin, men precis där de ska vara.

 

De flyttade in i delvis inredningsstajlade lokaler, Anna-Carin Forsberg, Jens Isaksson, Björn Alvtegen och Stephen Copp. När 76 Kvadrats lokaler i Brattland blev lediga, drog de in som en frisk friluftsfläkt med sina olika design- och outdoorföretag.

 
Ett av dem är Gneis som gör outdoorkläder för barn och som har sitt huvudkontor i Luleå. 

 

– Det har blivit så att marknad och produktion har hamnat här. Det började med att Sara Björkebaum som är designer fick jobb på Gneis. När hon behövde hjälp kom jag in. Och idag jobbar jag med produktutveckling medan Jens jobbar med marknad berättar Anna-Carin. 

 

Varumärket Åre stärker det egna varumärket 

De sitter tillsammans i ett rum med högt i tak och höga fönster med utsikt över Välliste. Överallt hänger prototyper, färgprover och prover på olika material.

 

Samtliga på kontoret är överens om fördelarna med att driva den typ av företag de gör från Åredalen.

 

– Det är ju för det första en fantastisk plats att bo på. Jag jobbar till 90 procent på distans och träffar kunder kanske tre dagar i månaden, så för mig fungerar det jättebra, säger Björn som driver Alvtegen design som bland annat utvecklar verktygshållare och bärsystem. 

 

Han får medhåll av Stephen, som jobbar som konsult inom produktdesign. Han har även klädmärket PLUSMINUSNOLL som syr upp kläder av spillmaterial från andra märkens klädproduktion.

 

– Jag tror att man stärker det egna varumärket genom varumärket Åre. Åre är ingen landsbygd, det är ju lilla Stockholm, och det kan vi som verkar här nyttja. Jag till exempel kan använda mina egna kläder när jag köra mina egna draghundar på fjället. I min konsultverksamhet kanske jag skulle ha mer jobb om jag satt i Borås, men jag får mer trovärdighet när jag sitter här.

 

Stort utbyte av att sitta tillsammans 

En annan av fördelarna med att verka i Åre är att det är så korta avstånd mellan beslutsfattare, resonerar Björn. Allt från näringslivschef till andra i byn som också jobbar med produktutveckling och som det kan vara bra att utbyta erfarenheter med. 

 

– Och så finns Mittuniversitetet nära som har bland annat ett textillabb som vi brukar använda oss av, inflikar Anna-Carin. 

 

Nackdelen kan vara att det gärna blir stora avstånd som ibland gör att de låter bli att gå en kurs, till exempel. Å andra sidan hålls flertalet på webben, såhär i coronatider.

 

Alla träffades i ett skede när samtliga sökte kontor, sedan blev de fast och kvar, i ”ett gött häng”, även om de skulle behöva utöka med en kontorskompis. Och även om de egentligen jobbar med lite olika saker, fast inom samma bransch, har de stort utbyte av att sitta tillsammans.

 

– Jag har mycket frågor om material och funktioner när jag skriver, säger Jens som jobbar med kommunikation på Gneis. Men då kan jag alltid fråga de andra.

 

– Och så kan man fråga de andra allmänt kring företagande också, kommer Björn på.

Det är inte alla som kan skriva sångerska, renägare, slöjdare, konstnär och influencer på sitt CV. Men Tanja Nordfjell kan, Vålådalsbon som kan vara en av södra Årefjällens vassaste skoterförare. Också.

 

– Jag har växt upp här och i Undersåker. Men vi ska flytta nu, så vi håller på och packar.

 

Tanja, står utanför sitt gröna hus i Vålådalen. Den rundade dunjackan döljer nätt och jämt vårens nytillskott till byns befolkning. I april ska han dyka upp, lillpojken. Innan dess ska Tanja och hennes pojkvän Tommy Persson ha bott in sig i det nya huset vid vägs ände, vid Nulltjärn.

 

Lekte att hon var ordförande i samebyn

Tanja växte upp som en av två systrar i en renägarfamilj. Idag är hon själv renägare, i en inte alltför given bransch för en kvinna. Men hon har alltid haft helhjärtat stöd hemifrån i kampen för att förverkliga sin absolut starkaste barndomsdröm.

 

– Det har alltid varit min största önskan, det fanns inget annat! Jag hade kompisar som ville hålla på med hästar eller bli veterinär, men när jag var liten satt jag och bläddrade i pärmar och papper och lekte att jag var ordförande i samebyn och att jag åkte skoter!

 

"Hur ska du klara av att köra skoter?"

Hon berättar att hon alltid sett upp till sin pappa Reidar Nordfjell som var ordförande i Handölsdalens sameby när hon var liten. Hur han lärt henne om renen och aldrig försökt få henne att söka sig en annan bana. Att hon, som levde som pojke fram till puberteten, aldrig ifrågasattes förrän sedan, när hon ”blev” tjej. Och hur att få höra att kvinnor inte klarar av renskötsel, att det är för tungt, har provocerat fram en beslutsamhet och tjurighet hos henne, snarare än någonting annat.

 

– Hur ska du klara av att köra skoter? Du kommer aldrig att kunna köra ensam, vem ska dra loss dig om du kör fast?

 

Tanja härmar de kritiska rösterna och fortsätter:

 

– Och då tänkte jag att hänger det på att jag kan köra skoter, då ska de få se, bakåtsträvarna!

 

Så Tanja började träna teknik, gick på läger, övade ännu mer, allt för att aldrig försätta sig i en situation där hon skulle behöva hjälp av någon annan. Träningen ledde från det ena till det andra och till att hon idag är en av fyra fabriksförare för skotermärket Arctic Cat i Sverige. Och jo, hon är den enda kvinnan.

 

Uppväxten ledde in på den konstnärliga banan

Samarbetet med Arctic Cat har lett till att Tanjas Instagramkonto numera är fyllt av skoterbilder, influencer som hon blivit på kuppen. Men uppväxten har även lett henne in på en annan bana, den konstnärliga.

 

– Musiken har alltid varit närvarande i vår familj. Jag har en fyra år äldre syster, Anna, som är handikappad vilket innebar att hon hade svårt med koncentrationen och svårt för att lyssna. Men om mamma sjöng så blev hon alldeles tyst. Det gjorde att mamma sjöng allt som vi skulle göra, hon sjöng borsta tänderna, att klä på oss, att åka till förskolan... Kända melodier men med våra texter!

 

Idag skriver Tanja egen musik och uppträder på olika livespelningar. Men hon både slöjdar och målar också, alltid med motiv hämtade ur hennes eget liv och det hon identifierar sig mest som – renskötare.

 

– Det är en ganska tuff bransch idag, särskilt här, där så många aktörer har intressen i samma område. Jag måste kunna föra min talan, vara advokat, försvara, medla, förklara, involvera mig i rovdjurspolitik…

 

Skållhet potatis

Tanja närmar sig det sista ämnet med ödmjukhet. Det är en skållhet potatis och väcker alltid känslor. Men känslan av att inte ha full bestämmanderätt över hur man bäst förvaltar sitt företag och sina renar är stark. Det handlar både om själva företaget, men även om kulturens överlevnad, menar Tanja.

 

– Jag skulle önska att det var en fråga som inte var så infekterad och känslig att diskutera. Idag påverkar den inte bara renägare utan även andra näringar i norra Sveriges inland. Och så ska det inte vara. Det ska finnas en balans.

 


Det här är en sameby

En sameby är inte en by utan är en ekonomisk samarbetsform och utgör även ett bestämt landområde, där ett antal renägare bedriver renskötsel. Det är en ekonomisk och administrativ sammanslutning som regleras i rennäringslagen. Samebyn förvaltar området där renarna betar och samarbetar bland annat kring större händelser som när renarna ska in i gärde, när kalvarna ska märkas, när renarna ska gallras ut för slakt eller när de ska skiljas ur för att gå i mindre grupper över vintern. I övrigt är renägarna enskilda företagare.

 

Samebyns styrelse väljs på årsstämman. Styrelsen fattar övergripande gemensamma beslut medan varje enskild renägare fattar beslut kring sina egna renar.

 

I Åre kommun finns fem samebyar, Tåssåsen, Handölsdalen, Kall, Njaarke och Jovnevaerie samebyar.

Patrik Nordin har på några år lyckas etablera Fjällmaratonveckan som ett av Åredalens mest populära events. Men att forsa in som en doer i en ganska stillsam fjällbygd är inte bara enkelt. Ibland går det en smula fort. 

 

”Här nere ska vi ha fjällmaratonbyn! Så jag har börjat samla på härbren nu...”

 

Patrik Nordin, pappa till Fjällmaratonveckan i Södra Årefjällen, pekar ut över markerna nedanför han och hans fru Erikas hus i ”världens vackraste by”, som han säger, Ottsjö. Men de har inte riktigt hunnit med att njuta av utsikten sedan de flyttade hit i mitten av maj. Gården har nämligen fungerat som sekretariat för tävlingarna som genomfördes, trots coronapandemin.

 

”När coronan kom var jag 100 % säker på att tävlingarna inte skulle bli av, så jag tog på mig andra uppdrag för att överleva. När de sedan släppte tillfälligt på restriktionerna i våras hade vi en och en halv månad på oss att ro allt i land, på två personer. Det som vi vanligtvis jobbar ett helt gäng med under hela vårvintern.”

 

Och på något sätt gick det. 12 tävlingar på flera olika orter blev till slut av. Med lite modifikationer. Gränserna för antalet tävlande under tävlingsdagarna sänktes, det genomfördes inga masstarter och dessutom går det numera att springa KIA fjällmaraton och alla andra lopp i princip när man vill. Starten är inte knuten till ett datum längre. Och det här är saker som Patrik kommer att ta med sig in i framtida tävlingar.

 

Patrik är en motor som behövs för förändring

Utvecklingen av Södra Årefjällens leder har gått hand i hand med utvecklingen av Fjällmaratonveckan. Det har byggts leder i en rasande takt de senaste 10 åren. Lite för fort tycker vissa.

 

”Patrik är ju en motor, en som behövs för förändring. Han är inte bekväm för alla, men saker blir gjorda.” säger Ola Bergqvist.

 

Ola sitter i styrelsen i Södra Årefjällen ekonomisk förening, SÅF, som samlar markägare och boende kring möjligheterna att utveckla trakten. Han berättar att Patrik och KIA Fjällmaraton betytt mycket för intresset för Södra Årefjällen och att han bland annat jobbar för att Patriks visioner och medlemmarnas intressen ska jämkas. Att det går lite för fort ibland, är nämligen Patrik mycket medveten om.

 

”De konflikter som uppstår är ju för att andra inte hänger med riktigt.” säger Patrik.

”Å andra sidan har du ju en lägsta nivå för hur lederna ska se ut och tas omhand som är skyhög. Jag vet ju hur mycket ni jobbar med ledbyggandet, det är ju en enorm resurs för trakten.” säger Ola.

”Ja, i regel är markägarna väldigt positiva här och tycker att det är roligt att lederna utvecklas.”,säger Patrik.

 

En masterplan för områdets utveckling

Utvecklingen av olika leder är central för SÅF. Skogarna och fjällen som syns från Patriks baksida är fulla av leder. Vissa bortglömda men framtagna igen. Några överanvända medan andra är outnyttjade. Ola berättar att SÅF även vill arbeta mer strukturerat tillsammans med markägare och inte minst med samebyarna, för att deras verksamhet inte ska påverkas i lika hög grad av att folk rör sig ute på lederna. Kanske via någon digital lösning, som kan styra besökare bort från känsliga områden? spånar han.

 

”Just nu håller vi på med en masterplan för hur området ska se ut. I den ingår allt från att se över transporter ut i till byarna från tåget i Undersåker och vandringsleder som knyter samman byarna. Men vi funderar även på att bilda ett gemensamt spårbolag så vi får bättre spårmöjligheter vintertid.”

 

Men Fjällmaratonveckan då, vad händer framöver i planerna av den?

 

”Alltså det saknas ju ett hinderbanelopp”, funderar Patrik.

 

”Det skulle vara roligt att locka folk som är inne och tränar och som tycker om lopp med platsbyggda hinder. Tänk att göra en egen tolkning av den sporten fast med naturliga hinder. Det skulle bli helt unikt. Tävlingen Ottsjö Ninja Warrior. Sedan är Fjällmaratonveckan komplett.”

 

Nä, helt still står det inte, varken hos Masterplaneraren eller hos Doern. 

Kjell-Ove och Gunnar Palmquist har drivit UTTAB i Undersåker sedan slutet av 80-talet.

Tillit föder tillit. Det är bröderna Palmquists byggföretag UTTAB i Undersåker ett bevis på. Sedan slutet av 80-talet har bröderna hållit arbetsglädje främst i driften av företaget som trots att de inte lagt en krona på reklam ständigt växer. Möt Kjell-Ove och Gunnar Palmquist på UTTAB i Undersåker.

 

– Vi håller låg profil, kör vårt race och talar inte om att vi finns. Vi har att göra ändå, säger Kjell-Ove. 
– Man kan ju fråga sig ibland hur folk hittar hit? Men de har väl hört från någon granne att vi finns, säger Gunnar.

 

Bröderna Kjell-Ove, Håkan och Gunnar Palmquist har drivit UTTAB i Undersåker sedan slutet av 80-talet. Innan var det pappa Sven Palmquist som höll i taktpinnen. Företaget har hållit på med olika verksamheter sedan 1953 Krossverk men sedan 1988 är UTTAB främst såg, hyvleri och brädgård. Men sett ur företagarsynpunkt är UTTAB lite annorlunda. De annonserar inte om att de finns. De har minst sagt generösa öppettider. Och det primära målet är inte att växa, även om de växer lite ändå. För att nämna några.

 

– Under en period för 10-12 år sedan sprang vi benen av oss och fick en jädra skjuts. Det byggdes överallt i byn, Copperhill var på gång och många firmor från öst och från Norge handlade hos oss, berättar Gunnar. 

– Vi vill inte växa, hellre bli bättre på den nivå vi har, bli bättre på det vi har. Vi säljer inte mängd, men kvalitetsvirke, fyller Kjell-Ove i. 

 

Kortrest virke med bra kvalitetet i centrum

Kvalitet innebär senvuxet virke från Norra timmer i Krokom. God kvalitet, till något högre pris. Och det lokala är viktigt, menar Gunnar. Att handla lokalt från företag som skattar lokalt. Tänka globalt men handla lokalt. 

 

– I Norge brukar man prata om att en produkt är ”kortrest”, det tycker jag är ett otroligt bra uttryck! Det kan handla om en kortrest gurka. Eller en kortrest trubadur. Vi har kortrest virke. 

 

Man skulle kunna tänka sig att ett litet företag som inte gör väsen av sig skulle försvinna i mängden av byggdrakar i trakten. Att byggvaruhuset K-Bygg Fresks uppe vid E14, bara några stenkast bort, skulle konkurrera ut det lilla familjeägda företagen nere vid älven. Men eftersom de inte betraktar sig som konkurrenter på samma marknad kan de attrahera helt andra kunder, menar bröderna. Här, på UTTAB, står virke med bra kvalitet i centrum. Dessutom har de en såg, och hjälper lantbruksfastigheter att såga och hyvla upp exempelvis vindfällen till eget bruksvirke, en tjänst som de är ensamma om i kommunen. 

 

Att coronapandemin bjöd på en lite oväntad skjuts för byggvaror, skriver de under på. Efter de första lite handlingsförlamade pandemiveckorna, och efter att snön försvann, har bröderna haft full huggning. Det största problemet har varit att få fram råvaror. Men vad vinner de på? Hur kommer det sig att de i ändå har kunder, där i skuggan av de stora aktörerna? 

 

– Jag skulle tro att det är tillgängligheten, vi svarar i telefon sju dagar i veckan. Att både privatpersoner och småföretag kan komma och lasta en söndagskväll. Våra kunder vet att de kan komma när de behöver. 

 

Men är det inget svinn? 

 

– Jo, det försvann ju en del godisklubbor en gång, när vi hade en återkommande kund som hade med sina pojkar. Efter några veckor upptäckte föräldrarna en godisgömma med massor av klubbor och pojkarna fick åka hit och lämna tillbaka dem en söndagskväll, när vi inte var här, skrattar Gunnar. Men det är i stort sett allt.

Det ljusgula trähuset är Ottsjös hjärta. Hit kommer gäster och ortsbor när fingrar ska plåstras om, när ett klädesplagg för bröllopsfesten glömdes hemma, eller för att få turistinformation. Sedan 1947 har den lilla lanthandeln varit ett nav på flera sätt än när man behöver handla mat. 

 

Här har Lena Naleppa jobbat sedan hon var 12 år. Hennes pappa, Karl-Göran Göransson tog över butiken 1959. När Karl-Göran var 90 år tyckte ICA att Lena skulle ta över, och sedan två år tillbaka är det hon som är den officiella ICA-handlaren i byn.

 

– Min man Peter flyttade hit från Tyskland 1978 och vi driver butiken tillsammans. I våras ringde vår son Markus och frågade om han kunde komma och jobba med oss, och det var bra för vi behöver ju hjälp, säger Lena.

 

I Ottsjö finns cirka 100 åretruntboende samt ett hundratal fritidshus. Lena berättar att när ett fritidshus är till salu så säljs det direkt. Hon tror att byn skulle växa med fler fastboende om det fanns bostäder som var anpassade till dem, i standard och prisnivå.

 

– Mina föräldrar behövde hjälp i butiken, så jag stannade kvar. Byn behöver affären. Vi är en viktig träffpunkt. Turisterna behöver oss. Jag känner mig verkligen behövd, och det är en stark drivkraft i mitt företagande, säger Lena.

 

Regelbördan gör det tufft att vara småföretagare

Lena berättar att en av utmaningarna som småföretagare är en rad nya avgifter, som hon anser är omotiverade i många fall. Avgifter för att någon kommer och kontrollerar saker i butiken exempelvis, trots att de inte beställt kontrollen. Regelbördan blir större och större för varje år, och med den kommer nya avgifter. *

 

– Vi vill jobba för att få ihop pengar till lön och inte till avgifter. Det är tufft, säger Lena.

 

Samarbeten mellan byarna i Södra Årefjällen har alltid funnits, inom olika områden. Just nu finns bland andra två projekt, kopplade till transportlösningar med fokus på Undersåker och Södra Årefjällen. Sedan Länstrafiken avvecklade Bussgods har företagare svårt att finna effektiva transportlösningar. För Ottsjö-Buas del betyder det att de får sina varor levererade till ICA Strandbergs en gång i veckan. Istället för till Ottsjö fem gånger i veckan.

 

– Det är svårt för oss att bedriva en konkurrenskraftig verksamhet och service när vi inte kan skicka eller ta emot leveranser mer än en till två gånger i veckan, berättar Lena.

 

Byarna samarbetar för att lösa samordnade transporter

Det ena projektet drivs av Södra Årefjällen ekonomisk förening Klimatsmarta transporter inom Södra Årefjällen. Fokus är hur besökare och fastboende kan ändra resebeteenden och välja mer klimatsmarta transporter. Det andra projektet Innovativa och samordnande servicelösningar för Undersåker och Södra Årefjällen med hållbarhet i centrum drivs av Åre kommun och handlar i första hand om att hitta former och ekonomi i samordnade transportlösningar för butiker och övriga företag i området.

 

– Är man besökare i Ottsjö kan man inte åka kommunalt till Vålådalen och åka skidor, det måste vi lösa, säger Lena. Min största önskan just nu är att vi får till fungerande transporter i området.

 

Markus och Peter står och plockar in varor i hyllorna. Lena står bakom charkdisken och bläddrar i papper. Kunder som kommer in dröjer kvar och pratar om ditt och datt. Stämningen är social och avslappnad i lanthandeln som i år fyller 60 år.

 

– Men jag tror vi ska fira 60,5 istället, vi har inte tid nu, avslutar Lena och ler stort när hon tittar upp bakom disken.

 

 

 

 

* Alla kommuner i Sverige är skyldiga att bedriva livsmedelskontroll för att säkerställa att livsmedelsföretagarna kan sälja säkra livsmedel. Enligt den lagstiftning som finns får denna kontroll inte bekostas av skattemedel. I Åre kommun arbetar vi utifrån dessa lagar och föreskrifter.

Hur är det att jobba med kultur mitt i fjällvärlden? Det vet scenkonstnärerna Daniel och Sara Oja som firar 10-årsjubileum med sitt företag Nordcirkus i Edsåsdalen.

 

– Här finns en fin bykänsla som vi känner oss delaktiga i. Det har blivit lite av ett konstnärs-mekka, med många artister, konstnärer och musiker. Här anordnas också, för andra året, kulturfestivalen Nordic Soundscapes. 

 

Daniel har alltid haft en dragning norrut. Längtat efter snön, naturen och lugnet. När han fick chansen att starta upp inriktningen Vinterakrobatik på estetprogrammet i Östersund och Järpen 2006 såg han sin chans att flytta från Stockholm. Under sju år drev och utvecklade han utbildningen. Vinterträningen för eleverna i Järpen var förlagda i Edsåsdalen.


– Vi blev förtjusta i Edsåsdalen direkt och knackade dörr för att hitta någonstans att bo. Vi hade tur att få hyra en lägenhet och efter ett tag fick vi köpa huset. Samtidigt drog vi igång verksamheten i Nordcirkus på helger och kvällar. När elevantalet till utbildningen minskade och den las på is, blev det naturligt att satsa mer på Nordcirkus, berättar Daniel.

 

Föreställningar och workshops

Sara, som kommer från Umeå och tidigare jobbade på kulturskolan i Åre kommun, har precis som Daniel lång erfarenhet som scenkonstnär. Tillsammans erbjuder de föreställningar och workshops för skolor, både förskola och grundskola, ungdomsverksamhet och vuxna. I nuläget arbetar de främst med cirkus, dans, teater, magi/eld och muntligt berättande.

 

– Det kan vara allt från cirkusföreställningar till utvecklande prova på-aktiviteter. Vi har varit med i många projekt och turnéer i kommunen, bland annat ett för samtliga barn i förskolan i kommunen. Åre kommun är en stor kund, som tycker om det vi gör och vill satsa på kultur. Dock är befolkningsunderlaget inte så stort och därför ger vi oss ut på turnéer runt om i landet, även utomlands. Svalbard, Island och Grönland är några exempel.

 

Att kombinera karriär och familj

Långsamt har de byggt upp ett bra rykte genom att erbjuda kvalitetsprodukter. Varje föreställning har lett till fler. Nordcirkus anlitas också av besöksnäringen och evenemangsarrangörer vid exempelvis konferenser, invigningar, stadsfester och gatufestivaler sommartid. 

 

– Helst skulle vi vilja jobba mer lokalt, speciellt nu när vi har fått barn. Någon av oss måste finnas på hemmaplan så vi har fått tänka om lite, turnera var för sig med soloprojekt eller med andra artister och pedagoger när det behövs. Vi gör det vi brinner för och precis som andra egenföretagare jobbar vi mycket. Men vi har turen att ha föräldrar som ställer upp och tycker om att göra det.

Ena delen i företagsupplägget består av Olle Sundemo. I september 2018 tog han över Undersåkers Snickeri, samtidigt som han startade en egen byggfirma. I bolaget finns idag 8 personer. Parallellt med uppstarten av byggfirman bar Olle och hans hustru Karin en vision om att leva hållbart och naturnära. Detta ledde fram till starten av Rabarbergården på Kläppenvägen i Undersåker. Rabarbergården är ett långsiktigt livsstilsprojekt för att erbjuda mark till odlingar och djurhållning samt fungera som ett nav för verksamheter inom mat och hantverk.

 

Den andra delen i företagsupplägget är Behboud Zare, en biodlare från Iran. Innan flykten till Sverige 2015 arbetade han heltid med 160 egna kupor. Under den långa asylperioden jobbade han bland annat som städare i Åredalen, men köpte också in några bikupor för att hålla liv i sin kunskap. När Behboud fick beskedet om att han skulle få stanna utökades antalet bikupor succesivt och snart var Bi-Bhouds honung ett faktum.

 

Olle och Behboud sammanfördes av goda vänner, vilket ledde till att bina fick ett nytt hem på Rabarbergården. Där finns nu 27 bikupor och Behboud är numer anställd i Olles företag. Upplägget är att Behboud under lämpliga tider på året ska sköta biodlingen och de kommande odlingarna. Övrig tid går han ett lärlingsprogram kopplat till byggverksamheten.

 

Utmaningar och framtidsdrömmar

– Det största utmaningen med företagsupplägget är att vara biodlare i Jämtlandsfjällen, säger både Olle och Behboud med ett skratt. Bina lämnar ogärna kuporna när det är under +15 grader, så kalla somrar är alltid en utmaning.

 

Olles och Behbouds dröm är att kunna ha 100 kupor, men det kräver en hel del investeringar. De måste köpa in både fler bin och kupor. Kuporna måste också fördelas ut i Åredalen för effektivare skörd. - Men vi skyndar långsamt och får se hur allt utvecklas, menar Olle och Behboud.

 

Företagsidé som bygger på de anställdas passion och driv

– Hela min företagsidé bygger på styrkan och passionen hos de anställda. Mitt driv är att ge dem utrymme att vara sig själva och verksamma i sina områden. Jag kan till exempel inget om finsnickeri, men ser till att de som kan och vill det ska få göra det. Viktigast är att dra nytta av de anställdas kompetens, berättar Olle.

 

Behbouds tips till någon som vill komma vidare i sitt nya hemland

– Var beredd att göra många olika saker, innan det du drömmer om kanske blir verklighet! Detta är mitt nya hem och jag vill inte flytta, men inser att det blir en utmaning att syssla med bin här. Jag har åkt bil genom Sverige och sett stora områden som skulle passa jättebra för biodling, men detta är mitt nya hem. Så jag stannar. Och med Olles hjälp vill jag försöka, avslutar Behboud.